Försöker att tänka postivt och att se glad ut så mycket jag bara kan, men jag orkar snart inte mer, saknaden efter min mormor gör så ont,  Och just nu under juletider och nyår så gör saken inte det bättre,  Vill bara att allt ska vara som förr, att hon ska vara med oss här. Känner mig rätt tom vissa stunder, ensam när jag vet att jag inte har henne längre..

Hon ringde juh som sagt till en nästan varje dag och frågade hur det var och om hon skulle hjälpa till med något eller om man behövde något.... Jag fattar verkligen inte att hon är borta vissa stunder då jag tror att hon ska ringa mig vilken sekund som helst, går omkring och pratar med henne för mig själv ibland också, konstig som man har blivit ... 

Vet att innan hon dog så tänkte jag ofta, hur ska jag ta det och klara av det när hon väl försvinner från oss, hur kommer jag ta det ?! Den dagen ville jag absolut inte skulle komma, och den kom alldeles för tidigt.
Men får höra av rätt många att det verkar som om jag tagit det bättre än vad dem flesta trodde, men så är det inte, jag *hatar* rent ut sagt när folk ser mig ledsen, vissa stunder vill man bara lägga sig ner och gråta som en barnunge, istället så biter jag mig rejält i läppen för att hålla mig och försöker skoja bort det på något sätt, eller sluta prata om det helt enkelt.... ?!


Och har åkt till Anders stuga 2 gånger efter att mormor gått bort och varje gång vi åker förbi skinnskatteberg som vi gör så blir jag så ledsen. Gammelmormor bodde där och är begravd där och vi var ofta där och hälsade på henne med mormor och så åkte vi alltid förbi där när vi skulle till Riddarhyttan där mormor och kusta har husvagn, vi var alltid där på sommrarna när vi var yngre jag och Nina. Det var så mysigt kommer jag ihåg.
Men varje gång vi åker förbi kyrkan i skinnskatteberg så tänker jag alltid..
-2 år!!??
-2år!!??

Att det bara tog nästan 2 år efter att gammelmormor dog så dog mormor också.
Det tycker jag är så sjukt.
För ca 3 år sedan hade jag både en gammelmormor och en mormor.
Men jag är väldigt glad över att ha mamma kvar i livet och mina älskade killar här hemma,=))

Och när jag väl besöker mormors grav så vill jag bara sätta mig ner och prata med henne,men det går inte, jag kan inte prata, får fram några enstaka ord. det är allt, annars står jag bara och stirrar på hennes gravsten och ser att det står hennes namn på den och blir så otroligt ledsen.
Och förstår att hennes kropp finns inge mer, att hon finns verkligen inte.. bara att se hennes namn där.. usch!


Åkte till gammelmormors grav när mormor var sjuk och berättade att hon hade fått tumör att hon skulle bli bra igen, att allt skulle bli som förr, men jag hade så fel!! Det var det jag ville,

Och blir så ledsen också när jag tänker på när jag hälsade på mormor på sjukhuset en gång när hon grät och sa
-Bea jag kommer att dö

Bara då bet jag mig i läppen och sa -
-nej mormor du kommer inte att dö, du klarar detta, du ska ingenstans, det ska jag se till!! Du kommer bli bra.

Kunde inte föreställa mig att mormor kunde dö, det fick bara inte hända, inte nu! Hon ville så gärna vara med och se sina barnsbarnsbarn växa upp.

Och så hon kämpade, in i det sista, ville verkligen inte lämna oss. och att hon skulle få en sådan hemsk död gör inte saken bättre.

och hon sa flera gånger, jag vill inte att du ska få samma problem som jag , för jag vet att du också har ont i ryggen, och jag vill inte att du ska bli gammal och få ont överallt, fast hon menar juh såklart att hon ville att jag skulle bli gammal men inte ha ont.=) Min lilla söta mormor.

Hon hade sådana problem med ryggen också, och visste att det har jag med. Har juh redan åkt på ryggskott en gång, fy fan!


Gjorde så mycket med mormor.
Det var faktiskt många som trodde att hon var vår mamma ibland för att hon var så ung.
Och hon var ung och fick inte bli tillräckligt gammal nog heller... =( Så orättvist!!

Min älskade mormor, brydde dig så mycket om alla, och ville hela tiden att vi skulle ha det så bra som möjligt.
Var så fin människa.

Åh vad skönt att få skriva ner sina känslor lite.
jag behöver det ibland.

Kommer aldrig glömma dig mormor, kom upp på jobbet ofta med matlådor, frukt och pengar titt som tätt , och blir så ledsen att man aldrig kommer få se henne komma in där igen.

F*n vad jag saknar dej!!

Jag hoppas verkligen hon kan se oss och vara med oss på något annat sätt och skulle så gärna vilja veta att hon var det också på nått sätt...



/Bea