Hon var jämt med oss och ville alltid vara nära oss , när vi

Bodde i Säter  så åkte hon dit från Västerås väldigt ofta för att få vara med oss, ringde varje dag och frågade hur man mådde och om man hade klätt på sig ordentligt och ätit som man ska. Men sedan flyttade vi från Säter och till Västerås istället där mormor bodde och hon blev överlycklig . 

Det blev till slut att min mamma blev nästan som en syster för mig och min mormor en mamma för mig med tiden. Och det var  faktiskt väldigt många som trodde att det var så en lång tid framöver , varje gång jag och mormor gjorde något tillsammans ute så trodde alla att det var min mamma , och blev helt paffa när jag sa att det var min mormor:)

- det var en ung mormor du har , sa de när de fick reda på att hon var min mormor. 

Lite kul faktiskt 

Mormor hjälpte mig med allt, ställde alltid upp. Hon ville alltid hjälpa till. 

Och sa att när hon blev gammal

Sen ville hon att jag skulle ta hand om henne. ♥

Då var det min tur att ta hand om henne brukade vi skoja om sådär;) 

Men så blev det ju inte.... 

Varje sommar i flera års tid var vi alltid i hennes och kustas husvagn i riddarhyttan, det var så mysigt. Var där hela somrarna. 

Sov ofta hemma hos dem också här hemma i Västerås, vi tittade på Bingolotto, bakade, stickade tillsammans :) älskade att vara /med min mormor 

Jag började tänka konstiga tankar , att tänk om min mormor skulle dö!? Hur ska jag klara mig utan henne? Min andra hälft kändes det som, och ville inte tänka på dem tanken äns men på något sätt tänkte jag ofta på det en tid ?  Jag var så rädd att förlora henne då jag kände på mig att det kanske inte dröjer så länge till tills de skulle hända. ? 

Och mina tankar blev Sanna, bara helt plöstligt fick hon reda på att hon hade en tumör i huvudet.  Hon blev bara sämre och sämre och jag förstod inget, ville inte förstå att hon verkligen blev dålig. Jag gick bara och sa att hon blir bra igen och att allt skulle bli som förr, tog inget till mig , vad folk än sa till mig, för jag ville inte höra. 

Det skulle inte funka , hon skulle dö. 

Fanns inget att göra, det var försent 

Jag grät inte jag satt helt lugnt och bara tänkte ungefär att vad fan säger de? Klart hon blir bra igen. 

Kommer ihåg en dag jag hälsade på min mormor när hon låg på sjukhuset , jag gick mot henne och ville bara falla i gråt men jag hatar att visa "känslor" gråta inför någon så jag bet mig hårt i läppen för att undvika det, och hon kramade om mig och sa till mig 

-  Bea jag kommer att dö 

-Nej ! Du ska inte någonstans , du blir bra igen, det ska jag se till sa jag tillbaka 

Men vad kunde jag göra? 

Du och jag Bea sa hon och tittade rakt in i mina ögon. 

Hon låg hemma sedan , jag försökte hälsa på så ofta jag kunde . 

Man såg hur hon bara blev sämre och sämre och varje gång man gick därifrån tittade jag på henne länge för jag var så rädd att det var sista gången jag skulle få se henne. 

Hon skrek, vägrade lämna oss fast kroppen ville gå, mamma satt bredvid mormor och Skrek tillslut att hon nu måste släppa taget om oss, vi klarar oss och jag ska ta hand om alla, jag lovar, sa mamma till mormor , mormor tittade länge på mamma och efter en lång lång stund efter smärta , skrik.  så lämnade hon oss, hon ville verkligen inte!! 

Och det konstigaste var hur jag reagerade på allt när hon väl var borta, jag ville inte förstå det, jag vägrade inse att hon var borta. Grät inte så mycket . Det första jag sa till Anders första dagen var , ska vi åka och shoppa ? 

Jag blev jätte konstig 

Samma sak på

Begravningen, det var inte mormors begravning, det var någon annans . 

Det var inte Förns urn sättningen som jag började förstå lite, 

Nu fanns hon verkligen inte mer! Och jag brast !! Det gick inte att låtsas längre! 

Min älskade mormor 

Vad jag saknar dig! 

För mig kommer du alltid att finnas 

Har så svårt att åka till graven och läsa ditt namn på gravstenen, känns så fel. 

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤